sadly

Det är som om mitt öde redan har bestämt att jag ska leva helt förstörd med allting upp å ned & total kaos.
När allting börjar gå åt rätt håll och man är helt säker på att allting håller på att ordna sig, Total vänder allting och liksom bara dyker rakt igenom allt man har klättrat upp för och får en att falla handlös hela vägen ner till botten. Jag förstår mig inte ens på mig själv, hur kunde det bli såhär?, varför kunde jag inte se det komma? innerst inne visste jag redan från och med första ögonblick, men som vanligt blundar man för de mest självklara saker. Men ibland känns det bara som om att jag är genomskinlig. Det spelar ingen roll längre, hur jag än gör eller beter mig, det slutar ändå alltid med att jag sitter där i slutet med klumpen i magen utan att jag förstår riktigt vad det var för fel jag egentligen gjorde?! Är det mitt fel att jag inte kan förstå mig på mig själv?! Och när jag inte ens kan förstå mig på mig själv, hur ska jag då kunna förstå mig på dig? Hur ska jag kunna förstå när du inte ens låter mig komma i närheten...
Du var min räddande ängel som bara kom från ingenstans och gav mig tillbaks mitt gamla jag. Solstrålen som lyste upp mina mörkaste stunder då allting var som jobbigast. Jag skulle kunna ge nästan vad som helst för att du skulle förstå...
hur mycket jag oroar mig över dig,
hur mycket jag tänker,
hur mycket jag önskar,
hur mycket jag skulle vilja säga,
hur mycket du har fått mig att inse,
hur mycket du gav mig genom att bara finnas på rätt ställe på rätt tidpunkt.
Det är som om ingenting annat kan få plats i tankarna, för det kommer alltid upp, oavsett hur mycket jag kämpar för att hålla dig borta. Jag försöker verkligen med allt jag har, men det känns bara som om att det spelar ingen som helst roll vad jag gör.

Den dagen jag förstår mig på, både mig själv och dig, den dagen lovar jag berätta.
Berätta..
Hur jag bara behöver tänka på dig för att få ett leende på läpparna. 
Hur du sitter som fastklistrad i hjärnan.
Hur du får mig att må på ett visst sätt som ingen annan.
Hur du får mig att orka kämpa vidare.... Utan att du ens har någon vetskap om det..



Men i slutändan finns det nog ändå bara en enda person i den här världen som du ser...

   

And It's all killing me

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback