Kaos upp och ned och ändå är allt prima ballerina
Jag har världens bästaste älskling.
Jag har världens bästaste tränare.
Jag har världens bästaste lag.
Jag har världens bästaste vänner.
Och ändå känns allt bara blääää...
Jag har spenderat hela påsken med min älskling. Har inte gjort annat än att varit med henne. Har festat, har myst, har, slappat, har asgarvat, har sovit, har bara haft en helt bäst påsk.
Har bara gjort grejer som jag vill göra, och skitit i saker jag inte pallat med.
Det enda som fattats den här helgen om man ska leta fel är väl innebandyn.
Men allvarligt talat vet jag inte riktigt längre. Jag skulle inte för fem öre ge upp innebandyn, den är en alldeles för stor del som jag verkligen älskar här i livet. Men jag har som på nått sätt tappat suget. Jag längtar inte längre efter att få gå på träningarna, jag jublar inte såfort jag hör om någonting som jag reflekterar till innebandyn, inte på samma sätt som förut iaf.
Men jag vill egentligen ingenting annat än att ha den där äckligt härliga känslan i magen, suget i magen som jag alltid hade när jag slog upp ögonen på morgonen och visste att det va träning eller match på kvällen. Jag kunde som gå i min egen drömvärld och bara drömma mig bort för att jag längtade så mycket efter att det skulle bli kväll och innebandy. Men det är precis som om att känslan har lämnat magen och flyttat över till nån annan. Visst längtar jag till det fortfarande, men inte på samma sätt som då. Och jag hatar det. Jag hatar att stå i ett jävla mellanting och inte ha en jävla aning om hur jag ska kunna ta mig upp på toppen igen.
Allting känns bara jobbigt och segt, och det känns som om att jag stpr och stampar på samma jävla ställe hela tiden med allt just nu. Och jag vill inte längre....
Jag vill bort, TA MIG BORT!
Jag har världens bästaste tränare.
Jag har världens bästaste lag.
Jag har världens bästaste vänner.
Och ändå känns allt bara blääää...
Jag har spenderat hela påsken med min älskling. Har inte gjort annat än att varit med henne. Har festat, har myst, har, slappat, har asgarvat, har sovit, har bara haft en helt bäst påsk.
Har bara gjort grejer som jag vill göra, och skitit i saker jag inte pallat med.
Det enda som fattats den här helgen om man ska leta fel är väl innebandyn.
Men allvarligt talat vet jag inte riktigt längre. Jag skulle inte för fem öre ge upp innebandyn, den är en alldeles för stor del som jag verkligen älskar här i livet. Men jag har som på nått sätt tappat suget. Jag längtar inte längre efter att få gå på träningarna, jag jublar inte såfort jag hör om någonting som jag reflekterar till innebandyn, inte på samma sätt som förut iaf.
Men jag vill egentligen ingenting annat än att ha den där äckligt härliga känslan i magen, suget i magen som jag alltid hade när jag slog upp ögonen på morgonen och visste att det va träning eller match på kvällen. Jag kunde som gå i min egen drömvärld och bara drömma mig bort för att jag längtade så mycket efter att det skulle bli kväll och innebandy. Men det är precis som om att känslan har lämnat magen och flyttat över till nån annan. Visst längtar jag till det fortfarande, men inte på samma sätt som då. Och jag hatar det. Jag hatar att stå i ett jävla mellanting och inte ha en jävla aning om hur jag ska kunna ta mig upp på toppen igen.
Allting känns bara jobbigt och segt, och det känns som om att jag stpr och stampar på samma jävla ställe hela tiden med allt just nu. Och jag vill inte längre....
Jag vill bort, TA MIG BORT!
Kommentarer
Postat av: Froggie
Jag tror jag vet hur du känner, jag känner typ likadant. Det är inte lika kul längre. Men jag tror vi måste få den där kännslan att vi längtar efter det! Så det kommer säkert till nästa säsong! :)
Trackback