Beetsy

Jag är som beroende av alla dom, det är onormalt.

And here it goes!
Jag hatar att inte vara där,nu är det sagt och ute i vädret.

Jag älskar hur jag kan vara mig själv med dom utan att nån bryr sig, att inget är påtvingat, man gör det som känns bäst för stunden, och det händer alltid någonting roligt, som aldrig skulle hända i sollentuna. Det känns som att innebandyn är det enda jag tänker på ibland , allt som går runt i hjärnan blir som omgjort till innebandy, jag kan längta hela dagarna bara för att det är träning eller match på kvällen.
Men jag kan faktiskt inte förklara varför, det bara är såhär. Det är den enda stället jag verkligen kan slappna av på helt och hållet. Och när jag inte är där så funkar jag inte fullt ut sen.

För när jag inte är där blir hjärnan som ihopknögglad och jag kan inte tänka klart för en sekund.

Jag vill ingenting hellre än att kunna förklara precis hur det känns och varför jag oftast väljer det i första hand, men det bara blir så för jag pallar inte med allt annat om jag inte har det i mitt liv.
Jag älskar det så mycket att jag skulle kunna bänka mig själv för resten av säsongen så länge jag får sitta där bredvid, så länge jag får vara kvar i gemenskapen.
Men jag kan inte förklara det, för det är nog ingen som kommer att förstå ändå



<sub>Det är mitt liv, och jag inte göra någonting åt det.
Jag tror jag älskar det högre än någon kan tänka sig.

Tro det eller ej, men det enda som håller mig uppe på benen är en boll & klubba Och Dam/Dj</sub>

Jag är inte alltid ärlig, och jag ljuger ibland.
Jag gör inte alltid det rätta, och ibland faller även jag.
Jag finns kanske inte alltid där,Men jag försöker med allt jag har.
Jag kanske inte alltid hållt mina löften, men jag försöker faktiskt.
Jag brukar inte snacka bakom ryggen på folk, men med vissa är det svårt att låta bli.
Jag är inte alltid en ängel, men det är inte du heller.
Jag förlåter ofta, men jag glömmer aldrig.
Jag kanske inte har varit den bästa under det senaste året heller,
Men jag kan iaf erkänna det,
Kan du!?

Winter just isn't my season


För när det känns som om att allting man samlat på sig på vägen glider ur ens händer, och man står där och inte kan göra någonting åt saken, vad gör man då..

Jag vill inte behöva bry mig, jag vill kunna koppla bort allting helt utan problem, vill kunna bara strunta i allting utan att känna den där gnagande känslan, men för varje gång jag försöker att inte bry mig är det som om någonting sätter sig på tvären och allting blir bara fel.


Vart någonstans på vägen blev det fel?!