Take my hand and I will lift you up...
Jag är en sån där människa som gör allt för att inte behöva ta tag i mina egna problem.
För så länge jag har någon annan att tänka på eller försöka hjälpa behöver jag inte se mig själv, men när jag inte kan hjälpa någon, så mår jag själv dåligt för det. Bara för att jag vet att jag inom en snar framtid kommer att bli tvingad till att börja tänka, till att ta tag i mina egna tankar och börja analysera minsta lilla tanke in i minsta detalj all over again.
och jag hatar det, för när jag väl har börjat så slutar jag aldrig, och då sitter jag fast alldeles för länge och börjar må dåligt över att jag bara tar hand om mina egna problem och inte finns där för mina vänner när dom behöver mig.
Men hur faan är det meningen att man ska göra egentligen!?
Ska jag bry mig?
Eller ska jag skita i det?
Ska jag tänka bara på mig själv?
Eller ska jag tänka på andra?
För att , för varje gång jag kommer fram till ett svar så får jag alltid ett nytt av någon annan och jag är trött på det här.
Just nu känns det verkligen som om att jag faktiskt skiter fullständigt i hur jag mår, så länge mina hjärtan mår bra. Jag kan inte hjälpa det, men jag går inte före mina egna vänner, thats it. Jag är alldeles för rädd för att mina vänner ska må dåligt, för då känner jag mig bara hjälplös, och i slutändan är det ändå jag som sitter där och mår dåligt över att jag inte kanske försökte till 100 % att göra allt jag kunde för att hjälpa till.
Men jag kan sitta där och må dåligt med nöje, så länge dom som betyder mår bra, då klarar jag mig alltid på något sätt tillslut.
För så länge jag har någon annan att tänka på eller försöka hjälpa behöver jag inte se mig själv, men när jag inte kan hjälpa någon, så mår jag själv dåligt för det. Bara för att jag vet att jag inom en snar framtid kommer att bli tvingad till att börja tänka, till att ta tag i mina egna tankar och börja analysera minsta lilla tanke in i minsta detalj all over again.
och jag hatar det, för när jag väl har börjat så slutar jag aldrig, och då sitter jag fast alldeles för länge och börjar må dåligt över att jag bara tar hand om mina egna problem och inte finns där för mina vänner när dom behöver mig.
Men hur faan är det meningen att man ska göra egentligen!?
Ska jag bry mig?
Eller ska jag skita i det?
Ska jag tänka bara på mig själv?
Eller ska jag tänka på andra?
För att , för varje gång jag kommer fram till ett svar så får jag alltid ett nytt av någon annan och jag är trött på det här.
Just nu känns det verkligen som om att jag faktiskt skiter fullständigt i hur jag mår, så länge mina hjärtan mår bra. Jag kan inte hjälpa det, men jag går inte före mina egna vänner, thats it. Jag är alldeles för rädd för att mina vänner ska må dåligt, för då känner jag mig bara hjälplös, och i slutändan är det ändå jag som sitter där och mår dåligt över att jag inte kanske försökte till 100 % att göra allt jag kunde för att hjälpa till.
Men jag kan sitta där och må dåligt med nöje, så länge dom som betyder mår bra, då klarar jag mig alltid på något sätt tillslut.
Long before gone
Minns du själen i ensamhet
Jag vänder orden ut och in
Finner rösten som brister i en förklaring
Hur mitt hjärta var tomt och tyst
Men nu lever jag på nytt
...Det känns som hela himlen just har öppnat sig...
Jag vänder orden ut och in
Finner rösten som brister i en förklaring
Hur mitt hjärta var tomt och tyst
Men nu lever jag på nytt
...Det känns som hela himlen just har öppnat sig...
mhm, but you still got me
Man försöker att hålla tillbaka för att man är rädd för att få en viss reaktion och sen när man väl bestämmer sig för att försöka så får man precis den reaktionen man var rädd att få.
Och jag ska aldrig mer göra om det.
Ikväll blir det nog lite reunion med mina boys.
Nacka, Fest! och jag vill bara supa skallen i bitar så gott det går.
Och jag ska aldrig mer göra om det.
Ikväll blir det nog lite reunion med mina boys.
Nacka, Fest! och jag vill bara supa skallen i bitar så gott det går.
mt
Jag vill bara vara,
varför kan man aldrig bara få vara för?
Det här är värdelöst!
Men hallå vad hände egentligen, jag är ju glad igen, är mitt gamla jag för en gångs skull.
men ändå är det någonting som sitter fast på tråden och inte vill ramla av.
Släpp taget... NU!
varför kan man aldrig bara få vara för?
Det här är värdelöst!
Men hallå vad hände egentligen, jag är ju glad igen, är mitt gamla jag för en gångs skull.
men ändå är det någonting som sitter fast på tråden och inte vill ramla av.
Släpp taget... NU!
Vad är det rätta?!
Jag vet inte riktigt vad som har hänt. Känns som om att jag inte känner mig själv längre. vet inte vart jag har mig själv eller mina tankar överhuvudtaget. Allting känns bara helt fel egentligen.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär, och jag kan störa mig något så grymt på att jag gör det..
Varför kan man inte vara glad för det man har?! varför ska man alltid försöka utmana sig själv och typ se hur mycket bättre det egentligen kan bli, när man redan vet att man i slutändan sen bara önskar att man aldrig tänkt som man gjorde då!?
Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär, och jag kan störa mig något så grymt på att jag gör det..
Varför kan man inte vara glad för det man har?! varför ska man alltid försöka utmana sig själv och typ se hur mycket bättre det egentligen kan bli, när man redan vet att man i slutändan sen bara önskar att man aldrig tänkt som man gjorde då!?
I think that i'm falling for you
and im sorry, if I fuck this up...
Vilken sida ska man egentligen stå på!?
Jag vaknar med tomheten bredvid mig i sängen,
Jag minns inte varför jag ligger ensam på mitt lakan
jag minns inte heller vad det är meningen att jag ska känna
mina tankar håller på att bli trasiga..
de lurar mig varje gång det inte är du som ringer
doften av dig har försvunnit bland mitt täcke och mina lakan
Jag minns inte varför jag ligger ensam på mitt lakan
jag minns inte heller vad det är meningen att jag ska känna
mina tankar håller på att bli trasiga..
de lurar mig varje gång det inte är du som ringer
men jag sparar på mina tankar,
eftersom att jag låtsas att jag förstår
att jag förstår mig på dessa tankar och känslor
eftersom att jag låtsas att jag förstår
att jag förstår mig på dessa tankar och känslor
vilke
Deppa?! Inte Deppa!?
Deppa!? Inte Deppa?!
Ibland så får jag bara känslan av att jag skulle bara vilja försvinna bort, bara dra någonstans utan att ens säga någonting till någon, utan bara dra, precis just i det ögonblicket, och sen kommer man hem när man kommer hem. Utan allt jävla tjaffs hela tiden. Ingen människa mår faan bra av att tjaffsa, så varför ens hålla på?! Alla orkar inte höra på allt tjat och gnat hur länge som helst, oavsett vad det handlar om, tillslut tar det bara stopp. och sen funkar ingenting längre. Man blir bara ännu mer motvillig om någon säger åt en att göra en massa saker. Det är som med rökning, om någon säger åt mig att sluta röka och man får höra det typ 24 timmar om dygnet jämt jämt jämt, då blir det bara motsatt verkan. Jag tänker inte sluta röka enbart för att någon annan ber/säger att jag ska sluta, jag ska sluta röka för att jag själv vill. fast vem vet, kanske dyker upp någon som kan övertala än till allt möjligt.
Nja kanske inte allt, ingen skulle kunna få mig att sluta spela innebandy om jag inte själv ville. fast just nu verkar det som om att det inte riktigt stämmer, hjärnan & hjärtat jobbar inte tillsammans med kroppen verkar det som, och det stör mig något så fruktansvärt att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Jag vill så himla gärna att allting ska fungera som det brukar. Vill kunna spela utan att behöva känna det som om att någon drar ihop hela lårmuskeln och försöker dra ut den ur kroppen på mig. Vill kunna spela med mitt nya lag.
Den dag jag längtat efter är här, jag är helt spelklar. Men på nått sätt känns den här dagen som den dåligaste på länge för jag får inte träna ikväll, eller rättelse, jag KAN INTE träna ikväll.
Om man börjar gråta för att man är så sjukt jävla frustrerad över att man inte kan träna, vad kallas det? - Patetiskt
Är det första ord som dyker upp i min hjärna.
Och allting känns bara helt fel.
Det är tydligen tårarnas vecka den här veckan.
Det finns alldeles för mycket tårar.
Deppa!? Inte Deppa?!
Ibland så får jag bara känslan av att jag skulle bara vilja försvinna bort, bara dra någonstans utan att ens säga någonting till någon, utan bara dra, precis just i det ögonblicket, och sen kommer man hem när man kommer hem. Utan allt jävla tjaffs hela tiden. Ingen människa mår faan bra av att tjaffsa, så varför ens hålla på?! Alla orkar inte höra på allt tjat och gnat hur länge som helst, oavsett vad det handlar om, tillslut tar det bara stopp. och sen funkar ingenting längre. Man blir bara ännu mer motvillig om någon säger åt en att göra en massa saker. Det är som med rökning, om någon säger åt mig att sluta röka och man får höra det typ 24 timmar om dygnet jämt jämt jämt, då blir det bara motsatt verkan. Jag tänker inte sluta röka enbart för att någon annan ber/säger att jag ska sluta, jag ska sluta röka för att jag själv vill. fast vem vet, kanske dyker upp någon som kan övertala än till allt möjligt.
Nja kanske inte allt, ingen skulle kunna få mig att sluta spela innebandy om jag inte själv ville. fast just nu verkar det som om att det inte riktigt stämmer, hjärnan & hjärtat jobbar inte tillsammans med kroppen verkar det som, och det stör mig något så fruktansvärt att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Jag vill så himla gärna att allting ska fungera som det brukar. Vill kunna spela utan att behöva känna det som om att någon drar ihop hela lårmuskeln och försöker dra ut den ur kroppen på mig. Vill kunna spela med mitt nya lag.
Den dag jag längtat efter är här, jag är helt spelklar. Men på nått sätt känns den här dagen som den dåligaste på länge för jag får inte träna ikväll, eller rättelse, jag KAN INTE träna ikväll.
Om man börjar gråta för att man är så sjukt jävla frustrerad över att man inte kan träna, vad kallas det? - Patetiskt
Är det första ord som dyker upp i min hjärna.
Och allting känns bara helt fel.
Det är tydligen tårarnas vecka den här veckan.
Det finns alldeles för mycket tårar.
För det gamla kommer tillbaka
Vissa människor fastnar man bara för på två sekunder från första gången man träffar dom.
Hon är en sån person. det går inte att tycka illa om den människan asså.
Hon e sjukt söt, helt jävla underbar humor.
Trodde aldrig att någon skulle kunna få mig tillbaka till mitt gamla jag igen innan jag bytte lag.
så kom jag till vallentuna, å tjejerna, får mig att bli mitt gamla jag igen på mindre än en vecka.
Hon är en sån person. det går inte att tycka illa om den människan asså.
Hon e sjukt söt, helt jävla underbar humor.
Trodde aldrig att någon skulle kunna få mig tillbaka till mitt gamla jag igen innan jag bytte lag.
så kom jag till vallentuna, å tjejerna, får mig att bli mitt gamla jag igen på mindre än en vecka.
E så äckligt jävla glad över att jag faktiskt bytte. Trivs så jävla bra, och dom är ett helt underbart lag.
Jag tror att jag har hittat den där platsen som jag letat efter så länge.
Jag tror att jag har hittat den där platsen som jag letat efter så länge.
...Jag är mitt vanliga jag igen...