Nyårasfton!
Så var det nyårsafton!
Från början var jag osäker, men jag e stensäker.
Sandra du är tamejfan det bästaste jag har. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, tjejen kan få mig på bra humör vad det än gäller eller hur jag än mår, så får hon mig att alltid bli på rätt humör.
Så ser man ut som en blandning mellan Lily Alen och Kelly Osbourne.
Vilket jag ser som ett stort plus.
Ibland tycker jag bara om mig själv så jävla mycket :)
Hahah Sockersöt :)
Från början var jag osäker, men jag e stensäker.
Sandra du är tamejfan det bästaste jag har. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, tjejen kan få mig på bra humör vad det än gäller eller hur jag än mår, så får hon mig att alltid bli på rätt humör.
Så ser man ut som en blandning mellan Lily Alen och Kelly Osbourne.
Vilket jag ser som ett stort plus.
Ibland tycker jag bara om mig själv så jävla mycket :)
Hahah Sockersöt :)
du är i mina tankar och får mina nyårsafton att bli den bästa någonsin
The way you do
You never know what you’re gonna feel,
You never see it comin’ suddenly it’s real
Never even crossed my mind,
That I would ever end up here tonight
All things change
When you don’t expect them to
No one knows
What the future’s gonna do
I never even noticed
Tanke
Om du gav mig en enda chans, skulle jag kunna ge dig hela min värld.
Jag närmade mig dig så sakta att du inte kände den varma bris som medföljde.
jag smög så tyst att du inte kunde höra ett endaste litet ljud.
jag var så öppen att man såg rakt igenom mig, jag smälte in,
in i din vardag. utan att veta vad som hade skett, hade jag filtrerat mig in i dig,
väckte ett minne skapat en bild du ej kan se. Du minns det men du vet ej vad.
du kände något gro inom dig, men du kände inte vad.
när du slog upp ögonen var jag inte kvar för att bli sedd.
du försöker minnas, du ser dig omkring, men ingen är där.
Jag var så tyst, så osynlig. Trots det minns du mig, har en dold bild.
varje liten del av din kropp, varje liten millimeter. Du är berörd.utan att se, utan att veta känner du något som inte finns.I en ekande förnekelse.du håller mig gömd. Jag går att frukta, jag kan gå min väg.
men se det du inte brukar och du vet att du kan lita på mig.
Lita på en känsla, lita på en blick en rörelse.
Lita på mig och jag stannar för evigt.
Jag närmade mig dig så sakta att du inte kände den varma bris som medföljde.
jag smög så tyst att du inte kunde höra ett endaste litet ljud.
jag var så öppen att man såg rakt igenom mig, jag smälte in,
in i din vardag. utan att veta vad som hade skett, hade jag filtrerat mig in i dig,
väckte ett minne skapat en bild du ej kan se. Du minns det men du vet ej vad.
du kände något gro inom dig, men du kände inte vad.
när du slog upp ögonen var jag inte kvar för att bli sedd.
du försöker minnas, du ser dig omkring, men ingen är där.
Jag var så tyst, så osynlig. Trots det minns du mig, har en dold bild.
varje liten del av din kropp, varje liten millimeter. Du är berörd.utan att se, utan att veta känner du något som inte finns.I en ekande förnekelse.du håller mig gömd. Jag går att frukta, jag kan gå min väg.
men se det du inte brukar och du vet att du kan lita på mig.
Lita på en känsla, lita på en blick en rörelse.
Lita på mig och jag stannar för evigt.
sadly
Det är som om mitt öde redan har bestämt att jag ska leva helt förstörd med allting upp å ned & total kaos.
När allting börjar gå åt rätt håll och man är helt säker på att allting håller på att ordna sig, Total vänder allting och liksom bara dyker rakt igenom allt man har klättrat upp för och får en att falla handlös hela vägen ner till botten. Jag förstår mig inte ens på mig själv, hur kunde det bli såhär?, varför kunde jag inte se det komma? innerst inne visste jag redan från och med första ögonblick, men som vanligt blundar man för de mest självklara saker. Men ibland känns det bara som om att jag är genomskinlig. Det spelar ingen roll längre, hur jag än gör eller beter mig, det slutar ändå alltid med att jag sitter där i slutet med klumpen i magen utan att jag förstår riktigt vad det var för fel jag egentligen gjorde?! Är det mitt fel att jag inte kan förstå mig på mig själv?! Och när jag inte ens kan förstå mig på mig själv, hur ska jag då kunna förstå mig på dig? Hur ska jag kunna förstå när du inte ens låter mig komma i närheten...
Du var min räddande ängel som bara kom från ingenstans och gav mig tillbaks mitt gamla jag. Solstrålen som lyste upp mina mörkaste stunder då allting var som jobbigast. Jag skulle kunna ge nästan vad som helst för att du skulle förstå...
hur mycket jag oroar mig över dig,
hur mycket jag tänker,
hur mycket jag önskar,
hur mycket jag skulle vilja säga,
hur mycket du har fått mig att inse,
hur mycket du gav mig genom att bara finnas på rätt ställe på rätt tidpunkt.
Det är som om ingenting annat kan få plats i tankarna, för det kommer alltid upp, oavsett hur mycket jag kämpar för att hålla dig borta. Jag försöker verkligen med allt jag har, men det känns bara som om att det spelar ingen som helst roll vad jag gör.
Den dagen jag förstår mig på, både mig själv och dig, den dagen lovar jag berätta.
Berätta..
Hur jag bara behöver tänka på dig för att få ett leende på läpparna.
Hur du sitter som fastklistrad i hjärnan.
Hur du får mig att må på ett visst sätt som ingen annan.
Hur du får mig att orka kämpa vidare.... Utan att du ens har någon vetskap om det..
Men i slutändan finns det nog ändå bara en enda person i den här världen som du ser...
När allting börjar gå åt rätt håll och man är helt säker på att allting håller på att ordna sig, Total vänder allting och liksom bara dyker rakt igenom allt man har klättrat upp för och får en att falla handlös hela vägen ner till botten. Jag förstår mig inte ens på mig själv, hur kunde det bli såhär?, varför kunde jag inte se det komma? innerst inne visste jag redan från och med första ögonblick, men som vanligt blundar man för de mest självklara saker. Men ibland känns det bara som om att jag är genomskinlig. Det spelar ingen roll längre, hur jag än gör eller beter mig, det slutar ändå alltid med att jag sitter där i slutet med klumpen i magen utan att jag förstår riktigt vad det var för fel jag egentligen gjorde?! Är det mitt fel att jag inte kan förstå mig på mig själv?! Och när jag inte ens kan förstå mig på mig själv, hur ska jag då kunna förstå mig på dig? Hur ska jag kunna förstå när du inte ens låter mig komma i närheten...
Du var min räddande ängel som bara kom från ingenstans och gav mig tillbaks mitt gamla jag. Solstrålen som lyste upp mina mörkaste stunder då allting var som jobbigast. Jag skulle kunna ge nästan vad som helst för att du skulle förstå...
hur mycket jag oroar mig över dig,
hur mycket jag tänker,
hur mycket jag önskar,
hur mycket jag skulle vilja säga,
hur mycket du har fått mig att inse,
hur mycket du gav mig genom att bara finnas på rätt ställe på rätt tidpunkt.
Det är som om ingenting annat kan få plats i tankarna, för det kommer alltid upp, oavsett hur mycket jag kämpar för att hålla dig borta. Jag försöker verkligen med allt jag har, men det känns bara som om att det spelar ingen som helst roll vad jag gör.
Den dagen jag förstår mig på, både mig själv och dig, den dagen lovar jag berätta.
Berätta..
Hur jag bara behöver tänka på dig för att få ett leende på läpparna.
Hur du sitter som fastklistrad i hjärnan.
Hur du får mig att må på ett visst sätt som ingen annan.
Hur du får mig att orka kämpa vidare.... Utan att du ens har någon vetskap om det..
Men i slutändan finns det nog ändå bara en enda person i den här världen som du ser...
And It's all killing me
Helt nedvikt
Vad ska jag göra för att kunna förstå mig på mig själv?
Ingenting är som det ska överhuvudtaget. Du fick mig att må så jävla bra.
Det va precis som om världen vände mig ryggen helt och hållet.
Jag vill så gärna berätta, men vem berättar man egentligen för? Vem kan man verkligen lita på med något sånt här? Jag vet inte ens om jag vågar lita på mig själv. Hur jag än gör, leder allting bara tillbaka till samma plats igen. Och för varje gång jag har bestämt mig, så tvekar jag i sista sekund. Om jag inte ens kan förstå mig själv, vem skulle egentligen förstå?
I'm not familiar with this,
So i'm sorry if i fuck this shit up.
Ingenting är som det ska överhuvudtaget. Du fick mig att må så jävla bra.
Det va precis som om världen vände mig ryggen helt och hållet.
Jag vill så gärna berätta, men vem berättar man egentligen för? Vem kan man verkligen lita på med något sånt här? Jag vet inte ens om jag vågar lita på mig själv. Hur jag än gör, leder allting bara tillbaka till samma plats igen. Och för varje gång jag har bestämt mig, så tvekar jag i sista sekund. Om jag inte ens kan förstå mig själv, vem skulle egentligen förstå?
I'm not familiar with this,
So i'm sorry if i fuck this shit up.
Klyven
Tänkande tänkande tänkande...
Jag börjar verkligen fundera på om jag har gjort rätt val. Ena sekunden är jag helt säker på att jag gjort rätt val. För jag kan inte trivas bättre än vad jag gör. När jag inte är där känns allting mer än så underbart som det kan bli,och jag bara lämgtar efter att vara där, men såfort jag kommer dit så känner jag mig bara i vägen. Från start kände jag mig mer än välkommen och allting gick som smort, Jag trvides som fisken i vattnet. Men nu känns allting bara fel. Ena sekunden är det nästan som normalt men innan jag ens hinner tänka tanken går det tillbaka. Känns som om att jag bara är på fel ställe hela tiden och att jag säger och jag gör fel saker. Och jag hatar det här.
Jag har gjort allt jag kan. Jag har i princip lagt ut mig för att kunna bli slagen på, men ingenting händer.
hur kan jag då må dåligt? om det inte är jag!?