Beetsy

Jag är alldeles för krävande har jag kommit fram till. och jag tänker alldeles för mycket, och oroar mig alldeles för mycket för små saker, och det är helt onödigt. Totalt jävla onödigt!

Men så här är det alltid varje gång, "Jag och mitt fetto till barndomskompis(rosa&blå på gräsmattan) diskuterade idag en jävla massa... (äckligt skönt och prata med dig igen)...
Det är alltid lika gulligt och trevligt, och bara allmänt fnittrigt i början, och sen blir det som om att man blir alldeles för rädd, för rädd för att släppa in någon så långt in på livet, fast man i samma ögonblicket inte vill något hellre än att göra just det. Och varje gång talar man om för sig själv att inte göra om samma misstag som sist, och ändå sätter man sig själv i den sitsen tillslut i slutändan ändå...varför är det så? Är det verkligen meningen att man ska kunna vara rädd för sina egna känslor?...Du och jag, vi kommer alltid in på dom här sakerna när Alla hjärtans dag börjar närma sig, alltid..haha usch vad vi är patetiska, men lika bra att vara patetiska tillsammans än ensamma..=)


Jag vill ringa,men det är någonting som lägger sig emellan, och nu är telefonen ändå upptagen, och nu är det 33 minuter sen, och nu vill jag inte störa, för du sover säkert redan... förlåt för att jag är som jag är....