nattfilosofi
Think about it min barndomstjockis
Ibland så snurrar bara världen alldeles för fort, för att man ska kunna följa med. Man hinner inte ens med att tänka på vad man gör med sitt liv, vad man gör med sin tid, vad som händer i sitt liv. Allting går alldeles för fort. Man tror vid en viss tidpunkt att allting är så bra som det bara kan vara. Men samtidigt vänder allting och just den stunden som man trodde skulle förändra hela ens liv bara flyger iväg och man har den knappt kvar i minnet. Dom små stunder man mår så bra att man bara vill att klockan ska stanna och inte röra sig på några timmar bara för att man mår så bra, det är just i dom stunderna tiden bara springer iväg, och lika fort som stunden kom, har stunden försvunnit igen. Och efter varje gång bara önskar man att man hade uppskattat den lilla stunden som vara lite lite extra. Och alla dom gångerna man trodde skulle bli helt fel bara blir helt rätt.
Hur ska man kunna lite på någon annans känslor om man inte kan lita på sina egna?!
Men det kanske är just det som gör att man vågar chansa, att man vågar ta den där chansen som verkade för bra för att vara sann från början...
Åh Snurra du min värld
sitter fortfarande på mitt moln.
Fuck it, Rudbeck är i min hjärna.