Beetsy

Jag är som beroende av alla dom, det är onormalt.

And here it goes!
Jag hatar att inte vara där,nu är det sagt och ute i vädret.

Jag älskar hur jag kan vara mig själv med dom utan att nån bryr sig, att inget är påtvingat, man gör det som känns bäst för stunden, och det händer alltid någonting roligt, som aldrig skulle hända i sollentuna. Det känns som att innebandyn är det enda jag tänker på ibland , allt som går runt i hjärnan blir som omgjort till innebandy, jag kan längta hela dagarna bara för att det är träning eller match på kvällen.
Men jag kan faktiskt inte förklara varför, det bara är såhär. Det är den enda stället jag verkligen kan slappna av på helt och hållet. Och när jag inte är där så funkar jag inte fullt ut sen.

För när jag inte är där blir hjärnan som ihopknögglad och jag kan inte tänka klart för en sekund.

Jag vill ingenting hellre än att kunna förklara precis hur det känns och varför jag oftast väljer det i första hand, men det bara blir så för jag pallar inte med allt annat om jag inte har det i mitt liv.
Jag älskar det så mycket att jag skulle kunna bänka mig själv för resten av säsongen så länge jag får sitta där bredvid, så länge jag får vara kvar i gemenskapen.
Men jag kan inte förklara det, för det är nog ingen som kommer att förstå ändå



<sub>Det är mitt liv, och jag inte göra någonting åt det.
Jag tror jag älskar det högre än någon kan tänka sig.

Tro det eller ej, men det enda som håller mig uppe på benen är en boll & klubba Och Dam/Dj</sub>